Vänliga varelser i vitt

Det var inte första gången. Inte andra heller. Men skit samma. En succé kan aldrig upprepas för många gånger.

Gubben var ändå extra noga denna morgon. Skjorta från Burberry, därtill en jeansbyxa från Strauss (elegant för de som begriper) och så skorna från John Lobb. Läderrocken skräddad av Ashwood och till sist hatten inköpt i Luton. Nu jäklar!

Hans kära G. var van vid sådana tilltag. Log bara överseende åt sin Gubbe när de satte sig i bilen för de dryga två milen in till staden. – Han har väl någon anledning, kan man tänka…

Dörrarna gled upp och Gubben äntrade lokalen. Såg sig om, försökte se liten vilsen ut… …och se på tusan. Det fungerade igen!

En vitklädd tös med orange blus lämnade allt hon hade för händerna. – Vad kan jag hjälp Er med. Bara detta ”Er” var behållning nog.

– Jo, jag behöver… han sa sitt ärende. Fick professionell hjälp att hitta rätt i hyllorna. Inte nog med det. Den vänliga varelsen i vitt, tog honom lätt i armen, ledde honom sedan fram till kassan och, trots att kön var lång, såg hon till att han omgående fick betala. Han fick t.o.m. en plastpåse. Gratis!

– Tänk att ingen protesterar, tänkte Gubbe, lyfte på hatten, bugade lätt och tackade artigt för hjälpen.

Gick sedan ut från apoteket.

 

Rör inte min polygrip!

Efter nära tre års betänketid borde det väl dags. Gubben hade legat vaken sedan halv tre och våndats inför detta ögonblick. Han insåg ju att detta var eldprovet. De hade fram till nu delat på nästan allt!

Tittat på samma TV, druckit kaffe från samma bryggare, sovit i samma säng, ja, t.o.m. klarat att uträtta de flesta bestyren i samma badrum! Visst, några av de mest intima detaljerna hade de väl besparat varandra men ingen var, i sanningens namn, speciellt intresserad av att få veta mer på dessa områden.

0730. Han sträckte ut armen och nuddade hennes skuldra. Inga livstecken! – Skönt, tänkte Gubben tacksam över den ytterliga betänketid han fick…

0815. Nytt försök. Denna gång gav den försiktiga beröringen effekt. Men inte som inledning till ett vaket och nyktert samtal om hur ta deras relation upp på nästa (högsta?) nivån. Nä, men trivsamt ändå.

0847. – Du, har tänkt på en sak. Länge… Vi har tre kökslådor fyllda med diverse. Mejslar, tänger, tape, batterier, två klädkrokar, skruvar, småspik, tre snörnystan, sex gamla klockor, två räknedosor, häftstift, tavelkrokar, kabelfästen, grenkontaker, två halvtomma klistertuber, ett skosnöre, fyra dubbelkontakter, två måttband, en förtunningssax eller vad det heter…

– Hm, och vadå… menar du att vi borde organisera i verktygslådorna? Göra en låda av tre?

Stärkt av gensvaret fortsatte Gubben modigt sin uppräkning av lådfynd…

– och en polygrip!

Den reaktion som Gubbens käraste uppvisade kan sammanfattas till: ”DU RÖR INTE MIN POLYGRIP! BEGRIPS!”

Så en av världens stora gåtor är fortfarande obesvarad… När blir en relation mogen nog för att dela samma polygrip?

Morrn!

Det blir alltid som man tänkt sig

Arto svängde upp på Gubbens gård, hoppade ur sin gamla Rover och spände ögonen i den gamle… ”Det blir alltid som man tänkt sig…” eller hur va?

– Ja, eh, jo… stammade Gubben, jo… så är det kanske. Gubben såg skärrad ut men Arto lät sig inte bekomma.

– För tusan Gubben, vi har ju tänkt att dra igång gubbrådet igen… Å så har vi tänkt att sätta fart på utrustningen hemma i Utrippan… Å så har vi tänkt att kapa några väl valda regeringspersoner för att… 

– Scchhyssss! Gubben bleknade och fortsatte förtvivlat i ett försök att avbryta den envise finnländaren; – Ja, jag vet, men vi hade ju också tänkt att inte snacka högt om allt det där… 

– Visst faan, tänkte inte på det. Men bara det blir som vi tänker… 

Arto drog iväg så nysnön sprutade om fyrhjulsdriften.  – Tänk om de som bestämmer också begriper att det blir som de tänker, muttrade Gubben och stövlade in till sig, – tänker de bidrag så blir det bidrag, även till de som inte har rätt till dom…

Mycket under kjolfållen just nu

Gubben stönade tungt. Den blöta snön samlades framför skyffeln i en lång, tung och veckad slöja. Vilken sörja. Han nöjde sig med att röja gångarna och plogsträngen vid vägkanten. Hoppades på fortsatt blidväder eller motsatsen. Rejält med snö och kyla.

Eller så får han nöja sig med all märklig underhållning verklighetens Sverige bjuder på.

  • Vikingsjuka attacker vid kjolfållen!
  • Meritlösa chefers myndighetskarriärer!
  • Kommer Zlatanstatyn att flyttas till Hammarby!
  • När ska vindkraftens miljöbelastning avslöjas!
  • Varför får inte gubbar ministerbidrag?

Gomiddag!

Löfven gav tröst till byborna

Underbart! ropade Elsa på OK. Herr statsminister Löfven log vänligt mot Elsa och såg sedan ut över folkhavet. Vafalls? Alla andra stod tysta, sammanbitna och lika uttryckslösa i syna som dalaskogarnas mörksuggor.

Alla andra, tja, Lurberga var där, C-G var där, fru Sunesson och så Gubben. Det vara hela folkhavet. Alltså bara ett litet vetgirigt skvalp som samlats framför anslagstavlan i Svarthyttan för att få tröst och inte minst ingjutas mod och mannakraft. Nu gäller det ju att orka övervintra…

Men Herr statsministern gav icke upp. Åny utropade han de ord som fick Elsa på OK att euforiskt utropa sitt ”Underbart!” Denna gång tog han i så det hördes ända till Morberget.

”Jag såg det inte komma (effektpaus)  men det kom (effektpaus) och det begrep jag inte heller” 

Nu vill jag att vi alla, tillsammas, sjunger Alice Babs gamla visa … Vårat gäng

Och se! Jublet som följde ville aldrig ta slut… Vilken klarsynthet! Vilken ledare! Nu blir det bra! Igen! Alla gick sedan hem till sig, trallande ”VÅRAT GÄNG”

Löfvens rådgiverska

Löfvens rådgiverska ser det komma

Gubben söker asyl

Gubben tappade mejseln, skruven och höll nästan på att själv ramla ner från pallen. Svor till, jävlar anamma! Insåg att åldringar har för få händer, för dålig balans och för svag syn för att skruva upp badrumsskåp.

Undrar om man kan söka asyl för sådant? Och få nya krafter. Måste ringa Mauds efterträdare, vad det nu var hon hette… rödtoppen… hon som värnar om allas lika rätt och värde… Annie, hm, Lööf. Ja så är det! Hon borde ju värna även om Gubben. Han plockade fram sin telefoneringsmaskin… Nu jäklar!

– Hej, du har kommit till Annie Lööf. Centerpartiets ordförande. Tryck 1 om du vill bli medlem, tryck 2 om du vill ta hit en anhörig, tryck 3 om du vill ha permanent uppehållstillstånd i alla fall, tryck 4 om du… 

Suck! Men Gubben fick en idé.

Och mycket riktigt. Där var hon ju. Annie! Allas vår kära Annie. Mitt på Tures äng. Stod hon leende. Med fyra idisslande kossor som himlade med ögonen och 38 fotografer som himlade med det mesta.

Men inte hade hon tid för Gubben inte. Nähä, han bara stod i vägen så vindrufset slokade. Och det breda leendet försvann.

– Vadå gubbars lika värde? Är du inte alls insatt i hur det ser ut? Och så halade det väna fruntimret på ängen fram en stor skylt. Se här! Här ser du hur vi lyckas med det mesta… Ta hem den och studera den noga! Där ser du vad vi prioriterar… och det är inte en trygg ålderdom… få asyl… att du inte skäms!

Migration+nyanlända 30 miljarder  i ökning