– Vi går mot ljusare tider, förklarade C-G och viftade upprymt med sina trinda armar och fortsatte; – Årets första provskott är klart… Arto, vill du ha den stora godheten att servera!
Arto log så både framtanden och prillan exponerades i hela sin ämliga eländighet, skruvade av korken, hällde upp en försvarlig portion till var och en och utbrast – Nu gubbar är det dags. Hönshusets första leverans, januariprimören är mycket lovande… jag har ju följt processen på nära håll s.a.s.
Kvalitetsansvarige Bengtsson, i det civila kemilärare, nickade bifall, satte sig bättre tillrätta på sin fällstol och inväntade övriga gubbrådets ovationer. – Skål kamrater!
Den tystnad som sedan följde kunde liknas vid den som inträder mellan pastor Evaldsson ”Välkommen fram” och ”Kristi lekamen…”. Andaktsfull, bara lätt störd av harklingar, fotskrap, klädprassel och annat mänskligt outtalat.
Det oväsen som därefter följde fick brädväggarna i Utrippans hönshus att rista i sina spikförband.
– Det var det jävligaste, utbrast unge Charles när det värsta oväsendet stillat sig!
Och så var det! Krisstämningen kunde nästan liknas vid den som präglar en regerings utrikes- o säkerhetspolitik. Men med en viktig skillnad dock. Om denna katastrof har gubbarna full befälsrätt. Och Lasse Lurberga, hembrygdsföreningens ständige kassör, som så ofta plägar finna ett tänkvärt citat ur Epiktetos ”Handbok i Livets Konst” svek inte heller gubbarna i denna svåra stund;
”Icke tingen är det, som förskräcka människorna, utan deras föreställningar om tingen…”
Så, det kanske inte är så jävligt ändå, tänkte gubbarna, tackade Epiktetos och tog en slurk till…
