Landskapet svart/vitt. Sjön ännu öppen. Spegelblank. Månen anades som en ljusgrå skära på morgonhimlen. Det var som om allt stod stilla. Som fastfruset mot sig själv och mot sin egen bakgrund. En bakgrund mot vilken Gubben och hans Urax strövade ut i riktning till Rämsudden. Hade det inte varit för det taktfasta knastret från Gubbens icebugs hade han känt sig som en del av denna tysta oomkullrunkeliga och, på något sätt om än i stunden, eviga verklighet.
Nu markerade ljudet av varje steg att han bara är en gäst i verkligheten. Verkligheten kommer alltid att finnas där. Även när Gubbens steg tystnat för gott. ”Din stund på jorden”, skrev Vilhelm Moberg. ”Din stund i verkligheten”, tänkte Gubben.
Om en stund ska han in till lunden där minnet av hans K.H. har sitt fäste. Det är också en verklighet. En plats där hans liv och framtid så påtagligt möter det som varit. En smärtsam kollision mellan förhoppningar och sorg.
Gubben vid Rämen 
Kära gubben – Älskar Din förmåga att klä Dina iakttagelser och reflektioner i en fantasieggande språkdräkt. Beklagar djupt den sorg, som jag förstår att Du drabbats av. Så skönt att Urax finns till sällskap och tröst. Vi är många som väntat på att höra av Dig.
Kära Gun, tack för dina vänliga ord. Och ja, Urax är en viktig del av mig!
Smärtan och längtan efter en älskad människa kan vara mycket långvariga. Hoppas att du mår någorlunda bra, även denna dystra allhelgonahelg. Kram!
Tack gruvmor, dina ord värmer verkligen i vinterkylan!
Äntligen………önskar att din sorg inte skadar dig för alltid….Efter fem år har min börjat lägga sig till ro. Men en helg som denna blir det återigen nästan outhärdligt. Jag har ”flyttat” till fb med lite tankar. Kram till dig.
Inger, Trots att saknaden är bedövande sådana här stunder så har jag ändå framtidstro! Märklig och jag kan emellanåt skämmas över att det är på det sättet. Kanske bidrar den långa och fleråriga sjukdomsperioden med alla sina kast mellan hopp och förtvivlan till att det är så…
Varma kramar! (ska se om jag hittar dig på fb)
Min mamma dog när jag var sju år, och jag minns fortfarande mina känslor av skam och skuld när jag skrattade igen för första gången efter det. Men jag tror, nu som vuxen, stt de som lämnat oss vill att vi ka kunna känna glädje igen. Trots allt.
”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.” (Harry Martinson)
Önskar dig allt gott, och all glädje du förmår känna.
Gott Nytt År Gubben!
önskar en annan förskingrad smålänning (om ej så långt bort) i sina bästa (nåja) år.
Hoppas allt är väl med Dig?! Ville bara önska Dig ett riktigt Gott Nytt År!